Bollplank för alla nyblivna mammor(pappor)

---

okej :) vilken söt son du har! =)

Alltså. Mamma var inget jag planerat att bli, och kanske blev det med helt fel pappa. Jag kämpar, jag försöker. Många ggr har jag stått och gråtit samtidigt som jag tröstar sonen. Vi gråter i kapp. Sen känns det bättre. När han har jobbiga perioder och ingenting duger lägger jag honom i sängen gallskrikandes. Går ut och röker och kopplar bort. Går in igen tröstar försöker få lugn och ro. Gråter. Går ut och röker. Och så kan de vara vissa dagar. Vissa gånger känns det som jag trippar på tå med hur jag känner då jag har stenkoll på allt här hemma. Allt ska jag ha koll på djur, pappan, sonen. Sen jag då?

Jag kan vara så långt borta att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta längre.

Men med tiden blev det bättre, sonen växer och blir mer lätthanterlig. Jag vet hans signaler. Men det är bara när jag är ensam jag gråter med honom. Då jag inte orkar. När andra är omkring när han gråter biter jag ihop. Kan inte visa mig svag. Jag ska ju klara allt. Jag är ju deras superwomen.

Men jag älskar min son. Det gör jag. Hur mycket jag än gråter ikapp med honom så är det aldrig hans fel.

Min blogg handlar mycket om gamla saker.50,60,70 och 80 talen är åren jag har fått upp åren för.Gamla saker,gamla kläder ja gammalt av allt =) Rockabilly.Om det intresserar dig så kika in. :)

Redan på BB så fick jag en känsla av att något är fel. Visst visste jag att man kunde få vanlig babyblues efter 3-4 dagar men jag skrek mig igenom alla nätter på BB sen han föddes. Han var så liten och skör och världen var så stor och hemsk. Helt plötsligt hade jag något att förlora. Har alltid varit ganska likgiltig emot döden och livet för jag har levt som jag har gjort, men nu så hade jag hela världen och livet i min famn. Tänk om han nu skulle försvinna! Det har varit det värsta för mig, jag kan liksom inte greppa att det inte finns någon garanti på att han kommer överleva sin 1 års dag, inte heller sin 10 års dag.

Dagen efter vi kom hem från BB så fick jag panikångest och vågade inte hålla i honom för jag var rädd att göra honom illa. Det slutade med att vi fick åka hem till min mamma för att få hjälp. Hemma hos henne försökte jag bara koppla bort och kolla på film, fel film(running scared). Det var en scen där det var ett pedofil par som dödade sina offer. Jag bara skrek och skrek! Ville på något sätt slita ut ögonen efter det jag sett. jag visste att det bara var en film men jag visste också att det fanns såna sjuka människor där ute. "Shit vad har jag gjort?" tänkte jag. Jag har satt ett så underbart och fint barn till en sån grym och ond värld. Kan fortfarande få upp bilder från den filmen i huvudet och bara vilja kräkas. Min son är ju det finaste som finns i världen, varför kan det inte finnas något som garanterar hans säkerhet?

Sen när han var runt 2 månader så försvann all den här rädslan och jag kände mig mer säker i min mammaroll, tills nu innan jul. Då kom den tillbaka och i en sån omfattning att jag inte vågade vara hemma själv med honom på dagarna, så jag blev sjukskriven och min pojkvän fick vara pappaledig.



Min start som mamma har verkligen inte varit så som jag hoppades. Men jag vet att det jag känner för honom är moderlig kärlek. Men jag hatar den kärleken samtidigt för den är så stor och gör mig så svag och rädd att den ska försvinna. Men jag älskar honom och det kan inget ändra på.

Vi har pratat ganska mycket om det här så du vet vem jag är, känner bara inte för att exponera ut alla mina känslor så här öppet, för det känns samtidigt fult att känna såhär som jag gör.

tack så mkt :) allt bra med er? :) kram

Svar; Oh ja, lägg i lite "askblondt", så det går lite mot vitt-grått. Då blir det säkert perfekt;) Tummen upp!

Jag fick min dotter för tre månader sen, jag vet att jag älskar henne oroligt mycket men på något sätt så kan jag inte visa det, eftersom att hon är 7 veckor förtidigt född och var på neo en hel månad så blev det så konstigt från början.

Sen secunden hon föddes har jag varit rädd att hon ska dö, hon var så orligt liten och när vi såg henne på neo med alla sladdar och allt så stängde jag av mina kännslor och det är svårt att att inte stänga ute den kännslan, som sagt jag älskar mina båda barn lika bycket mest av allt på jorden men jag kan inte visa att jag älskar henne.

Har inga pengar på mobilen gumman!! :( Va ville du? Puss och Kram

råkade visst inte anonymnt

Ja kan inte relatera till era känslor men jag vet att det är många som inte får den önskade starten i föräldralivet. Självklart har jag också haft upp och ner gångar. Som när sonen ville äta 2 timmar mellan 00-02 på natten då jag själv bara ville sova. Då kunde jag sitta och gråta samtidigt som jag ammade honom. Men mer än så tror jag inte att det varit. Där emot så vet jag att ni ska absolut inte känna er som dåliga föräldrar.. Ni är dom bästa för era barn och alla människor måste få vara ledsna och må dåligt! Och älskar sina barn gör man alltid, man hittar kanske inte känslorna när man är så djupt inne i sina egna men inners inne. Vet inte om något jag skriver betyder men det jag vill få fram är att ta den tid ni behöver. Må dåligt, gråt, var hysteriska för tillslut hittar ni hem, tillslut vet ni vad ni ska göra och hur ni ska visa den underbara kärleken som ni har i era hjärtan. Som sagt så har jag inte varit där själv men jag finns att prata med om någon vill!! Ta hand om er, Ingen är perfekt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: