Jag vet att när man har en blogg får man ta konsekvenser för vad man skriver och publicerar.
Bloggen är ju trots allt en öppen dagbok och har man ingen lust att främmande människor ska kunna ta del av ens liv så skriver man inte en blogg, helt enkelt! Folk säger "jag skriver för mig själv" och visst så är det absolut till en viss del men jag tror inte jag känner en bloggare som inte vill ha fler läsare. Det är naturligt, man vill ha feedback på vad man skriver och gör. Jag är ialla fall en sån person.

Jag tror också att som bloggare så får man ta både ris och ros, det är inte alltid snälla saker som skrivs i kommentarsfältet och det är lite trist men det är så det funkar. Jag väljer dock i många fall att inte publicera de "elaka" kommentarerna just pga att jag är en känslig människa som egentligen inte är gjord för att blotta mig såhär som jag gör för jag är rätt dålig på att ta kritik i huvudtaget utan jag tar det jätte personligt.
Jag blir oftast jätte ledsen och kan gå runt och tänka "Varför skrev den så till mig? Vad har den personen emot mig?" osv och det gnagar på mig och ja tillslut blir man knäpp.

Det är jätte svårt det där med vad som är okej att kritisera och inte för det måste ju finnas en gräns. Positiv feedback i all ära men när folk skriver typ "Du är så pinsam" eller "Gud du kan ju inte vara 20 år du beter dig som en 12 åring" eller som någon annan har skrivit "Du söker uppmärksamhet och det är så genomskinligt. allt du gör och skriver är typ påhitt för att få läsare" då blir jag stum...för vad gör man med den informationen?

1. Jag kan varken svara på om jag är pinsam eller ej, jag bjuder på mig själv och om folk tycker det är pinsamt se fine besök inte bloggen ifall ni skäms över mig!

2. Jaha..?!? Jag är 20 det är ialla fall det som står i mitt pass

3. Varför skulle man göra det för? jag skulle aldrig hitta på saker för att få läsare. Jag skriver det jag känner för och det som händer i mitt liv och är det för privat så hamnar det i min andra blogg så jag förstår inte argumentet.

Nu tog jag bara upp tre olika typer av kommentarer jag har fått men jag lovar det har varit värre. Det har varit fula ord och massa påhopp osv. Och det är inte okej!!
Du som läsare får absolut ge mig feedback på saker jag kan göra bättre och jag är öppen för förslag men hoppa inte på mig, min son eller någon i min familj och gör inte det mot någon annan heller. Jag förstår mig inte på folk som tror att det är okej att skriva eller göra vad som helst emot en bloggare bara för att det är på internet.
Ord sårar exakt lika mycket som handlingar i verkliga livet.

Jag tror inte att folk skulle gå skrika på stan till någon

- Fan vilken ful unge du har!

Men bara för att det är på en blogg så tror folk att det är okej att säga vad som helst men det är det inte.
Inte någonstans!

Positiv kritik kan låta så här "Jätte fin blogg men kan du tänka lite på stavningen för det kan bli lite jobbigt att läsa. Prova tex. Words rättningsprogram" och det låter väll mycket bättre än om jag skulle skriva tex såhär
" Fan lär dig stava ditt jävla mongo, är du efterbliven eller?"

Det jag vill komma fram till helt enkelt är att det inte är okej att skriva vad som helst till någon bara för att det är på internet för det är minst lika allvarligt och det är minst lika verkligt. Det värsta argumentet som finns är "Jo men hon/han har ju själv valt att skriva ut sitt liv på internet då får man skylla sig själv" det funkar inte så.
Man har inte rätt att kränka, förnedra eller hota någon bara för att det är på internet.
Skärpning nu människor vi ska ju vara på samma sida. Vi är väll smartare än så här?

Titta in det här klippet, det är helt sjuuuukt!!

http://tv.expressen.se/nyheter/utrikes/1.1928145/barnflicka-slog-bebis---avslojad-av-kamera

Vilken jävla idiot, finns det värre människor en sådana som hon? Finns det?
Stackars lilla lilla pojke. Hon får mig att vilja slå sönder hela henne så hon får känna hur det känns. Jävla kärring jävel. Hon är den ondaste människan som finns. Hur kan man göra så? Hur är man funtad i huvudet om man klarar av något sånt?

Jag får ont i magen av att se det där. Stackars barn!!!

Detta är otroligt viktigt och alla som kan ska verkligen vara med tycker jag!
Jag kommer gå marschen...kommer du?

SPRID DETTA PÅ ERA BLOGGAR

Stoppa mödradödligheten!

På måndagen den 8 mars är det dags för världens största barnvagnsmarsch i Sverige. Då ska vi visa politikerna att det inte är okej att kvinnor dör runt om i världen, på grund av obefintlig mödravård och av osäkra aborter, vilket idag sker varje minut.

Program:

12.00
Kom med din barnvagn till Kungsträdgården (hörnet Hamngatan/Kungsträdgårdsgatan). Där får du ett regnskydd till din barnvagn, signerat Liselott Watkins och kaffe från Wayne's Coffee.

12.30
Barnvagnsmarsch till Mynttorget, där RFSU överlämnar en kravlista till regeringen. Tal av RFSU:s mammaambassadörer Katarina Wennstam, Karin Alfredsson, Kattis Ahlström, journalister och författare, samt Sissela Kyle, skådespelare.
Petter uppträder på scen.

13.30
En historisk barnvagnsmarsch har ägt rum.

Barnvagnsmarsch 8 mars 2010 träff kulturhuset?

Kommer
Love och Oliwer

Kommer kanske

Kommer inte

"Ja men jag har ju blivit helt beroende av min blogg. Jag måste uppdatera den gör jag inte det så får jag helt enkelt abstinens och ångest. Jag har prestationångest varje dag över mina inlägg och nu för tiden handlar min blogg bara om kommentarer, inlägg, statistik osv..skit jobbigt.
Men folk förstår inte det utan bara kastar skit över mig som inte "skriver" för mig själv liksom :(

Kram Love"

Det är ju helt absurt att jämföra bloggande med alkolism och drogberoende men jag gör det ändå.
Det är nog helt sjukt, jag är helt beroende av att blogga.
Jag är beroende av uppmärksamheten och bekräfelsen jag får av läsare som gillar min blogg. Får jag inte den så söker jag den. Jag måste ha mer, mer och mer.
 
När jag började blogga var jag glad över 20-50 läsare om dagen men nu när jag har runt 400-500 unika läsare om dagen vill jag bara ha mer.
Bloggen skrivs inte längre för mig själv bara utan för andra. Sjävlklart är en del inlägg för mig själv för att jag ska minnas men oftast så är det för andra.
Jag vill vara bra, jag vill vara bäst.

Jag vill vara bäst, inte näst bäst utan jag vill bli den bästa mamma bloggen som finns. Och ser jag inte framsteg i mina mål så dör jag lite lite och lite till varje dag som går.Men om jag får lite flera läsare en dag eller en liten kommentar extra då fylls drogen på och jag kan leva ett tag till.
Det är ett sjukligt bereonde.

Jag kan sitta och längta hem till min dator för att kunna blogga. Skriver jag inte nya inlägg så läser jag andras bloggar. All min fritid, all min annan tid som inte går åt Oliwer ägnar jag åt bloggen.
Men varför är det så? Varför känner jag en sån tävlingsinstinkt? Varför känner jag ett pinsamt hat emot alla andra större bloggare? ....Varför?
Har jag blivit så genomskinlig, har jag blivit ertappad som den blogg kåta tjejen jag är?
Är det inte Love som skriver längre?

Detta har gått för långt egentligen men går det att stoppa denna best som bestigit min kropp? Går det att bli kvitt denna besatthet? Kan jag bli frisk?

Men likförbannat älskar jag skiten, jag älskar bloggen och jag älskar att skriva. Men vad är för långt, när går jag får långt?

Hoppas folk kan förstå mig.

Ett annat barn har gjort illa ditt barn på tex. öppna förskolan  och föräldern till det andra barnet är inte i rummet.
Du har sett vad som hänt. Hur reagerar du?

1. Säger till det andra barnet på skarpen
2. Du plockar upp ditt barn blygsamt och går därifrån
3. Du plockar upp ditt barn och tröstar samt letar upp den andra föräldern och ber den hålla lite koll på sitt barn.
4. Gör på ett annat sätt

Det där är ju skit svårt för hur ska man reagera. Om ens eget barn gör illa ett annat barn vill man själv att sitt barn ska bli tillsagd av en annan mamma/pappa.
Jag vet inte själv hur jag skulle göra i situationen men jag kan tänka mig att detta är något jätte svårt.
Jag kan ta ett exempel som idag på öppna förskolan så låg en 4 månaders gammal bebis ligger på en madrass, hans mamma sitter brevid och sen kommer det in ett lite äldre barn och börjar först titta på bebisen och peta i ögonen på bebisen och hans mamma säger då till barnet snällt och lungt att den inte ska peta i ögonen för det gör ont. Men barnet forsätter och sen börjar den blygsamt slå på bebisen mage och mamman i fråga undrar ju självklart vart föräldern är till detta barn men föräldern finns inte i rummet.

Hur gör man då? Ska man säga till barnet på skarpen för barnet verkar ju tydlingen inte förstå när man säger lungt och sansat. Ska man leta upp föräldern som i alternativ 2 eller hur gör man?
Har man rätt att säga till andras barn? När är gränsen nådd? Hur mycket ska man tåla innan man får bli arg.
Om Oliwer tex. bitit eller slagit ett annat barn så skulle jag skämmas självklart och jag skulle säga till Oliwer att så får  man verkligen inte göra. Och jag skulle hålla koll på honom.

Det värsta är ju ändå när förälderna är i rummet till barnet som gör illa ett annat barn och ÄNDÅ inte säger till sitt eget barn. Då blir man ju arg. Vad är rätt fel i frågan?

Hur skulle ni göra?

GLÖM INTE TÄVLA I MIN OCH ANNASARA.NETS TÄVLING HÄR
GLÖM INTE TÄVLA I MIN OCH ANNASARA.NETS TÄVLING HÄR
GLÖM INTE TÄVLA I MIN OCH ANNASARA.NETS TÄVLING HÄR

I förrigår så var jag på H&M, jag handlade inte men jag var där med en kompis och titta runt lite.
Sen ser jag ett ställe där det är REA och då tänker jag att där kanske man hittar nått billigt fint linne eller liknade.
Jag trevar över dit och ser till min förvåning att varenda plagg på rean ser ut som "Hej kom och hjälp mig".

Har inte ni tänkt på det att alla plagg på rean ser ut som plagg det har tagit in från lagret som det vet att INGEN vill köpa. Alltså kläderna har nog aldrig funnits i butiken från första början för det är gräsliga.
För när jag tittar på rean så finner jag ALDRIG ett plagg som jag vet har funnits tidigare och nu finns det till ett bättre pirs utan det är bara kläder som ja ser förjävliga ut.

Jag tror nämlingen att H&M har ett gäng speciella outfits som det händer ut på galgarna varje gång det ska vara REA och det finare kläderna som inte säljs det tar dem själva..DE JÄVLARNA :D
Nej men det är min teori..

Kram

Who would have guesst that?!?! hehe 2 killar har namnet Pärlan som tilltalsnamn pssshhhh hahahahahahah
Fint :)

Sen om vi tar typ ordet "Ensam" då får jag upp

hehe
- Hej mitt namn är Ensam och jag gillar att vara ensam hahah muhahah hhiihi thihihhih

Och typ ordet "liten" då får jag upp

Det jag då undrar för de finns ju vissa saker man inte får namnge sina barn efter och då undrar jag är det rätt? Tycker du att barnet ska få heta vad ni vill ?

Kram

Sen jag var liten har jag alltid sportat, varit aktiv hela tiden. Har jag inte spelat handboll så var de ridning, gymnastik eller simning. Ja helt hållet en fullt aktiv brutta. Jag fick mens väldigt tidigt redan i 4an och jag har alltid haft mycket kurvor eller ja jag är ett så kallat "päron".
Jag har smal överkropp och en big as but och höfter ja you name it. Jag var alltid den mest "vältränade" tjejen i handbollen eller vältränade magen ialla fall. Jag hade rutor you know ;) 6 pack hehe
Men de som jag fick lida för eller har lidit av hela mitt liv är mina extrema platta bröst. Har haft en A-kupa men när jag blev gravid och efter mjölken rann till ett tag efter förlossningen fick jag en C-kupa , så kände jag mig för första gången i mitt liv kvinnlig. Jag kände mig sexig och ville visa upp mig för min man. Men nu när jag slutat amma så har jag mina smått hängade A-kupor igen.

Till själva baktanken med inlägget är att jag vill operera mig. Det känns som den ända utvägen, mitt ända hopp. Jag mår så dåligt när jag ser mig själv i spegeln. Jag har no boobies, och jag tycker kvinno bröst är de mest vackraste som finns på en kvinnokropp och jag tycker brösten gör "kvinnligheten". Jag vill också vara kvinna, eller kvinnligareeee
Jag vill ha bröst. Jag har därför tittar runt lite på olika sidor ang. operationer och vad de skulle kosta.
Det betyder definitvt att jag behöver ta lån för de kostar mellan 30.000 - 45.000 kr

Jag har tänkt på detta sen jag var 10 år. Jag har blivit mobbad för planka, plattbrösten och mannen:(
Jag grät varje dag nästan och pratade med mamma och hon tyckte så synd om mig. De gick så långt att jag stoppade mina BH:ar med strumpor och papper men ja de gick och se vad jag gjorde och då blev jag mobbad för de.  
Jag hade alla kvinnliga former förutom brösten. Jag gick till läkarna och frågade om det fanns något man kunde göra och jag käkade hormoner men nej de funkade inte. Jag blev bara hormonig hehe ;)
Jag har aldrig mått så dåligt för något annat som jag gör just för brösten.
Nu handlar de inte om några E-kupor utan jag skulle nöja mig med en fyllig B eller en liten C

Så jag kommer operera mig men när och vart vet jag inte. De får framtiden avgöra.

Har någon av er läsare opererat er estetiskt? Vad ?
Eller vill ni göra de?


Kram
(Bild från google.com)

Satt och tittade på "Skavlan" ni vet den norska mannen som intervjuar intressanta personer på  SVT1.
Och då som att jag hade TV:n på mute alltså ljudlöst så läste jag bara texten snabbt och får se till min stora förvåning
"57 årig första-gångsföderska"
Och redan där slängde jag mig över fjärrkontrollen och tryckte på ljudet. Jag satt i soffan med hakan nera i marken och bara lyssnade. Där sitter en kvinna som fick sitt första barn när hon var 57 år gammal 57 år. 57 jordsnurr, 57 vintrar eller om ni vill 57 somrar.
Jag vet inte vad jag tänker,tycker eller känner när jag ser det där för jag är väll i lite fel situation för att döma någon annan. Men jag kan inte låta bli att tänka på när hennes dotter som nu är 2 år gammal växer upp, när hon fyller 12 år hennes mamma 70 år. Och när hon fyller 20 år då är hennes mamma 78 oich ja ni kan ju själva räkna vidare vart vi hamnar när flickan fyller 25 eller 30.
Jag är 20 år och om jag har tur så får jag leva tills Oliwer tar studenten och tills han får barn och jag blir farmor.
Jag kan heller låta bli att tänka hur egoistisk jag tycker att denna kvinna är när man skaffar barn i den åldern. Jag har full förståelse för mammor i 40 års åldern +/- men kom igen, 57 år.
Men de är inte nog med det för denna kvinna som nu är 59 år gammal (fyller 60 i höst) planerar på att bli gravid igen med hjälp av IVF behandlingar i Ryssland. Hon bor annars i England med hennes 10 år yngre make.
Så nu ska hon alltså ha två barn som inom loppet av kanske 20-25 år inte kommer ha en mamma längre, för tyvärr är livets gång på det sättet att folk föds och folk dör. Jag må vara den ända människan på jorden som tycker att hon inte skulle ha valt denna väg mest eller bara pga av hennes små barn hon sätter till jorden. Jag önskar all lycka till barnen men jag hade jag träffat denna Susan Tollefsen i verkliga livet hade jag nog frågat henne "Hur tänkte du?" Men såklart...det finns ju alltid en annan sida av saken och jag tror att hon har rätt anledningar till hennes beslut. Och hennes barn får utan tvekan kärlek av henne och hennes man.
För min del är det ju hellre yngre än äldre. Men de finns många olika åsikter, alla tycker inte som jag.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur hon tänkte och varför de gör som de gör.
Vad tycker ni? Vilken ålder är man för gammal?


HÄR KAN DU SE PROGRAMMET

Här har ni de två personernas sida av saken. Jag publicerar detta inlägg för att visa att jag verkligen inte försöker vända folk emot dem eller whats so ever.
Här har ni deras sida av hela skiten. Ni får gärna läsa detta och se för er själva. 
KOM IHÅG ATT MINA SIDA AV STORYN ÄR HELT HELT ANNORLUNDA FRÅN DERAS. JAG HAR MYCKET ATT TILLÄGGA.MEN SKA JAG VERKLIGEN GÖRA DE? HAR JAG INTE NOG MED ATT TA HAND OM MIN SON. JAG HAR SÅ MYCKET SVAR PÅ TAL. BEHÖVER JAG SKRIVA DEM? TYCKER NI?

Tar du bort detta nu Love så är du väldigt feg, låt folk höra bådas sidor. Men så här började allting: Jag, Love och den andra personen detta handlar om gick på samma föräldragrupp (både jag och Love fick reda på att den fanns genom den andra personen detta handlar om).. Jag valde att möta upp Love innan då jag inte kände någon och tyckte att hon verkade vara en snäll tjej. Det första jag reagerar på är när vi möts vid tunnelbanan, vi säger hej och jag går fram till hennes vagn, tittar ner på hennes son och säger att han är söt. Love vänder inte ens huvudet emot min vagn, hon visade noll intresse för varken mig eller mitt barn. Lite konstigt tyckte jag då jag är van vid att folk visar intresse för varandras barn och framför allt när man ses på detta sättet. Hur som helst, allt flöt på och det fanns inga större problem. Jag kände dock att Love inte riktigt var min typ av person, det var något som inte klickade. Tyckte hon bara pratade om sig själv och sitt barn och visade inget intresse för någon annan, avbröt mig och andra mitt i meningar.. Ja, visade helt enkelt inget intresse för någon annan, vilket man borde göra när man går till en föräldragrupp. Men jag tänkte inte mer på det, man behöver ju inte umgås på fritiden tänkte jag. Vi fortsatte att synas på föräldragrupper, men jag kände dock likadant för henne men klickade däremot med den andra tjejen som är inblandad, så vi valde att ses på fritiden och gå på en annan föräldragrupp. Tanken slog mig aldrig att vi var tvungna att fråga Love, för vi hade ju endast träffats ett par gånger. Love däremot tog väldigt illa upp av att vi sågs utan henne och tog upp det med oss och sa att hon kände sig utanför för att vi träffades utan henne (Love hade bland annat frågat mig vid ett annat tillfälle om vi skulle ses, men just den gången hade jag andra planer, men detta tog Love också upp och tyckte det var dåligt av mig och trodde inte att jag ville vara med henne). Vi sa att det inte var med vår avsikt, men detta fortsatte tyvärr. Flera gånger efter vi träffats på föräldragruppen så började Love ifrågasätta oss, undrade om vi inte tyckte om henne, undrade om hon gjort något fel. Vi förstod då ingenting, för ingenting hade ju hänt, vi hade bara träffats utan henne men inte med avsikt utan bara för att vi trivdes väldigt bra ihop. När vi sedan hade träffats på en föräldragrupp, pratat spelat pingis (jag, den andra personen och Love) och fikat så valde jag att gå en promenad med den andra personen och hennes pojkvän istället för att gå samma väg med Love till tunnelbanan. Det gjorde jag endast av den anledningen att jag ville fortsätta vara med den andra personen och hennes pojkvän, vi hade mycket gemensamt att prata om. Det hade alltså inte med Love att göra, men det trodde hon även denna gång. Så igen så började hon ifrågasätta det jag valde att göra och denna gång brast det för mig (när man ständigt blir ifrågasatt blir man tillslut arg)... Jag förklarade att hon inte var min typ av person men att det inte var anledningen till att jag inte valde att gå med henne. Minns inte allt som sas, men antagligen många ord som inte borde ha sagts från bådas håll. Detta slutade i alla fall med att Love gick och pratade med den ansvariga på denna föräldragrupp som vi gick på, så hon valde att ha ett samtal med oss. Vi fick ännu en gång då förklara att vi inte kände att vi klickade som personer, men att vissa saker vi sagt antagligen var fel av oss, men mycket sas i stundens hetta. Inget mer med det, vi kände oss dock rätt illa till mods, vi är faktiskt vuxna och behöver inte en fjärde vuxen person som reder ut saker åt oss, vi kände oss även orättvist dömda då vi först och främst endast svarat på det Love ville ha svar på och det var att vi inte ville vara mer än bekanta med henne och träffa henne på föräldragruppen.
Jag kan tyvärr inte minnas allt i detalj, men jag började i alla fall reagera på att Love gjorde väldigt liknande inlägg som mig och den andra personen och när detta hänt x antal gånger så skrev jag ett inlägg i min blogg om det och sa att jag ansåg att hon var fantasilös och att hon borde komma på något eget, nämnde ALDRIG något namn. Men snabbt så var Love där och tog direkt åt sig, vilket jag tycker säger en del om henne. Hon skickade ett väldigt otrevligt sms och hela cirkusen var igång igen. Love valde då att skriva ett lösenordsskyddat inlägg om oss, mig och den andra personen, där om nämnde våra namn och även den andra personens barn. Efter detta började jag att få massa hatkommentarer i min blogg om att jag var en dålig mamma, mitt barn var det fulaste dom sett, jag var störd och mycket mer. Jag har aldrig fått en enda elak kommentar innan detta, så det hade ju endast att göra med att Love skrivit detta inlägg. Hon valde även att länka till min blogg hos en tolvårig tjej som har blogg, som genast började skriva saker om mig och gjorde inlägg om mig i sin blogg, helt utan att veta nånting om mig överhuvudtaget. Detta tycker jag är så fel som det kan bli. Hon pratade även om oss med andra personer i vår gemensamma föräldragrupp, vilket också är fel för ingen annan hade ju med detta att göra och det gjorde hon antagligen för att få dom på sin sida.
Sen är minnet lite suddigt igen, men om jag inte minns fel handlade nästa sak om blöjor. Love hade av någon anledning skrivit in den andra personens namn så hon skulle få gratis blöjor. Den andra personen hade inte hunnit svara på mailet hon fått angående det och Love ringde upp henne, hon satt då i ett möte och kunde inte svara. Love blir då arg, skriver en arg kommentar i hennes blogg om att hon förstör för dom andra om hon inte hör av sig och massa annat. Den andra personen svarade då och skrev att hon inte hunnit, men nu hade hon svarat på mailet och hon hade inte svarat i telefon pga att hon satt i ett möte, men hon var tacksam för blöjorna...
Efter detta hände det ingenting förrän Love skickade ett otrevligt mail till den andra personen där hon sa att hon var jävligt otacksam för att hon inte tackat för blöjorna, vet inte allt som skrevs, men många ord från bådas sidor som inte borde ha skrivits. MEN, vad hade hon egentligen för anledning till att vara tacksam? Love hade en kort tid innan skrivet ett inlägg om henne (oss) där hon även nämnt hennes dotter, hon hade ju trots allt inte bett om dessa blöjor och faktiskt skrivit ett tack i kommentaren hon skrivit tidigare. Nu var hela cirkusen igång IGEN! Det slutade med att vi stötte ihop med varandra på stan här om dagen, två av tjejerna hon var med som är gemensamma vänner till oss kom fram och konfronterade oss (den andra personen) om dessa mail som hon och Love skickat till varandra. Love hade alltså ännu en gång valt att ta upp detta med andra som inte hade med saken att göra, vi förklarade oss och dom förstod nog bådas sidor. Vi fick även då höra att det var någon annan mamma som pratat illa om den andra personen, utan att ens känna henne. Love och hon hade tydligen på något sätt kommit in på henne när dom träffats på ett lekland. Den andra personen tog otroligt illa upp, hon har aldrig tidigare blivit talad illa om och blev uppriktigt sårad. Jag valde då att skicka ett sms till Love där jag bad henne sluta prata/skriva om oss med andra, ingen annan hade med detta att göra. Vi ville helt enkelt ha ett slut på detta. Love påstod då att hon endast pratat om detta med tre personer, vilket hur som helst är tre för mycket. Jag valde att inte svara på detta sms då jag sa att hon inte behövde svara, jag var inte intresserad av att höra vad hon hade att säga utan ville bara att hon skulle sluta prata om oss. I morse när jag loggade in på msn så började Love självklart skriva igen och ta upp allting. Vi kom ingenstans och jag sa flera gånger att det enda vi vill är att hon slutar prata och skriva om oss, vi vill inte ha med henne att göra. Inget mer om saken! Efter det så kommer först inlägget under upp och sedan detta videoinlägg. Jag vet inte hur vi ska göra för att få fram att vi INTE vill ha mer med detta att göra. Väldigt tröttsamt att hon envisas med att fortsätta och prata om oss. VI blir orättvist uppfattade och självklart väljer alla att tro på henne då dom endast hör hennes sida.
Det här var det enda jag ville ha sagt, så ni som kommenterar om att vi ska känna oss små med mera kan ju tänka om. Det är inte vi som startat detta, vi valde endast att inte umgås med Love och det gillade hon inte. Punkt slut.