Tisdag den 8 September 2009 satt jag på mitt gamla lags handbolls match i sköndalshallen.
Vi satt och snackade om när han skulle komma ut, jag var höggravid och trött på att vara gravid.
Fanny en i laget hade drömt om att jag hade fött barn men nej fortfarnade gravid var jag.
Helt omedveten om vad som väntade mig bara några timmar senare tog jag bilen hem till Daniel och gick upp i lägenheten och sov. Dagen innan måndag den 7 September 2009 hade min slempropp gått och jag var inne på förlossningen för vad jag trodde var en vattenavgång men tydligen inte. Väldigt mycket slempropp fick jag höra av de på förlossningen.

Men men tillbaka till den 8 September, jag gick och la mig tillsammans med Daniel. Jag hade tjatat mig till lite sex innan matchen för att starta igång allt och käkat en hel annans hade jag gjort också.
Jag vaknar mitt i natten att jag känner att något rinner ur mig, jag tänker "NEJ har jag kissat på mig nu eller" men någonstans i bakhuvudet så hade jag en känsla på att det kanske var vattnet som hade gått. Jag går upp och tänder lampan och ser på lakanet en stor fläck med blod.

Jag känner och ser att det rinner en röd vätska från mitt lår och ner på golvet. Det bildar en liten pöl och jag känner hur paniken blir större och större i kroppen. Jag skriker och far runt i rummet "Daniel Daniel jag blöder" Jag grät och jag halkade i allt men det kändes inte.
Jag satt på toaletten och skrek "Hämta din mamma" och hon kommer in trött som man är klockan 03.40 på natten och säger "Det där är fostervattnet" . Hon säger att jag ska ringa till förlossningen och jag gör som hon säger.
Dem på förlossningen ber oss komma in pga av allt blod som rann ur mig. Orolig som fan vad jag.. rädd för att något var fel med mitt barn. Men jag var ändå ganska förväntasfull, nu har det äntligen börjat.

Jag kommer in till förlossningen klockan 04.00 och blir inskriven direkt. Jag får ligga med CTG kurva för att titta till Oliwer.. hon säger att han mår bra. Skönt. Sen kom det in en drös med människor med bl.a en ultraljudsmaskin. Läkaren var lite orolig för allt blod och ville titta till Oliwer och så att inte moderkakan hade lostnat.. för det är jätte farligt. Det hade menas med ett akutsnitt om fallet var så men som tur var så såg allting bra ut. Hon undersökte mig men hon kunde i lokalisera blödningen.
Jag får ändå inte äta något eller dricka något pga att det fortfarande inte vet om de vill snitta mig eller vänta eller sätta igång mig.

Som att man är ganska förväntasfull och när barnmorskan sa " Du kommer inte åka härifrån innan du får din bebis". Man var glad och orolig och man var som ett flipperspel. Men timmarna gick och jag satt och väntade på att ronden skulle komma till oss för då skulle jag få reda på hur allting skulle gå. Under hela förlossningen fick jag träffa 3-4 olika skift av personal. Men klockan 09.00 ungefär så kom det in en läkare med beslutet, och hon sa att jag skulle bli igångsatt.

Det börjar med att jag får en gele på livmodertappen för att jag ska mogna lite till för att de sen ska kunna sätta in ballongkateter (rushkateter) Jag får lite mera ont och går upp och går lite. Till slut får jag ganska ont och sammandragningarna kommer ganska tätt så en barnmorska förselår lite "värktabletter" och jag tackar ja.
Jag tror jag hann duscha här en gång också.
Jag tror dock det gjorde att allt försvann för sen hade jag inte lika ont.

Sen var det dags för att sätta in rushkatern som ska göra att man öppnar sig till 3 cm och den gjorde så jävla ont. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Jag skrek rätt ut direkt " TA UT DEN" "NU" " JAG DÖR" och vid det här laget hade Daniel börjat få lite problem med att stå på bena.. han var rädd. Han grät nästan, han tyckte inte om att se mig ha så ont. Efter ungefär 20 minuter kommer barnmorskan in och jag skriker nu att "nu fan tar du ut skiten" "jag står inte ut mera" och precis när hon skulle ta ut den så lossna den av sig själv och jag var nu öppen 3 cm .. äntligen lite framsteg. Under hela förlossningen hade personeln en noga uppsikt över Oliwer och hur han mådde. Så under många stunder så satt jag fast med CTGn.

Men sen så hann jag duscha en gång till och gå runt i korridoren med gåstolen. Fan va ont jag hade...
Sen minns jag inte mera, jag fick lustgas och jag tror att den har gjort att minnet har försvunnit lite.
Det sista jag minns är att jag ska börja krysta. Mamma berättade att när jag fick upp Oliwer på bröstet så sa jag bara " Min son, min son, titta det är min son"
21 h timmar låg jag inne. Hela 9 september och 50 minuter in på 10 september.

10 September 2009 00.50 blev jag mamma, till Oliwer.
Herregud jag har en son som jag ska få följa med under hans livsresa. Det är fortfarnade helt sjukt. Jag kan inte riktigt förstå hur jag kan ha fött en sån söt och fin människa.