Förlossning
Satt och titta på bilderna från förlossningen och jag kunde inte låta bli att gråta. Jag är så stolt över min son så att jag spricker. Han är den vackraste skapelsen jag sett i mitt liv. Hans näsa är perfekt, hans öron, ögon, kinder, panna, huvud är perfekt och hans ben, armar och mage är perfekt. Allt är perfekt, han är perfekt.
Min förlossning var inte lätt men herregud va värt de var.. allt var värt det!!
Han är mitt livsglädje och de är sjukt att veta att han är min och Daniels son..herregud vi har skapat honom.
Jag minns när de la honom på mitt bröst, han var alldeles mjuk och varm..otroligt varm och lite kladdig. Jag såg bara hans huvudform och jag vill se honom, min son. De bar upp honom så jag fick se honom och shiiit jag blev kär. Han var välskapt och otroligt söt.
Imorgon är det exakt 1 år sen jag fick reda på att Daniel och jag skulle bli föräldrar.
Här är lite bilder som får mig att minnas.
Här är jag i vecka 36+5
Mitt graviditetstest 
Oliwer på BB, så sööööt
Tre genrationer; Jag, Mamma och Oliwer
Precis när jag fick upp honom på bröstet
(känsliga bilder)
Tillbaka blick till den 8 September 2009 två dagar innan mitt hjärta föddes (långt)
Tisdag den 8 September 2009 satt jag på mitt gamla lags handbolls match i sköndalshallen.
Vi satt och snackade om när han skulle komma ut, jag var höggravid och trött på att vara gravid.
Fanny en i laget hade drömt om att jag hade fött barn men nej fortfarnade gravid var jag.
Helt omedveten om vad som väntade mig bara några timmar senare tog jag bilen hem till Daniel och gick upp i lägenheten och sov. Dagen innan måndag den 7 September 2009 hade min slempropp gått och jag var inne på förlossningen för vad jag trodde var en vattenavgång men tydligen inte. Väldigt mycket slempropp fick jag höra av de på förlossningen.
Men men tillbaka till den 8 September, jag gick och la mig tillsammans med Daniel. Jag hade tjatat mig till lite sex innan matchen för att starta igång allt och käkat en hel annans hade jag gjort också.
Jag vaknar mitt i natten att jag känner att något rinner ur mig, jag tänker "NEJ har jag kissat på mig nu eller" men någonstans i bakhuvudet så hade jag en känsla på att det kanske var vattnet som hade gått. Jag går upp och tänder lampan och ser på lakanet en stor fläck med blod.
Jag känner och ser att det rinner en röd vätska från mitt lår och ner på golvet. Det bildar en liten pöl och jag känner hur paniken blir större och större i kroppen. Jag skriker och far runt i rummet "Daniel Daniel jag blöder" Jag grät och jag halkade i allt men det kändes inte.
Jag satt på toaletten och skrek "Hämta din mamma" och hon kommer in trött som man är klockan 03.40 på natten och säger "Det där är fostervattnet" . Hon säger att jag ska ringa till förlossningen och jag gör som hon säger.
Dem på förlossningen ber oss komma in pga av allt blod som rann ur mig. Orolig som fan vad jag.. rädd för att något var fel med mitt barn. Men jag var ändå ganska förväntasfull, nu har det äntligen börjat.
Jag kommer in till förlossningen klockan 04.00 och blir inskriven direkt. Jag får ligga med CTG kurva för att titta till Oliwer.. hon säger att han mår bra. Skönt. Sen kom det in en drös med människor med bl.a en ultraljudsmaskin. Läkaren var lite orolig för allt blod och ville titta till Oliwer och så att inte moderkakan hade lostnat.. för det är jätte farligt. Det hade menas med ett akutsnitt om fallet var så men som tur var så såg allting bra ut. Hon undersökte mig men hon kunde i lokalisera blödningen.
Jag får ändå inte äta något eller dricka något pga att det fortfarande inte vet om de vill snitta mig eller vänta eller sätta igång mig.
Som att man är ganska förväntasfull och när barnmorskan sa " Du kommer inte åka härifrån innan du får din bebis". Man var glad och orolig och man var som ett flipperspel. Men timmarna gick och jag satt och väntade på att ronden skulle komma till oss för då skulle jag få reda på hur allting skulle gå. Under hela förlossningen fick jag träffa 3-4 olika skift av personal. Men klockan 09.00 ungefär så kom det in en läkare med beslutet, och hon sa att jag skulle bli igångsatt.
Det börjar med att jag får en gele på livmodertappen för att jag ska mogna lite till för att de sen ska kunna sätta in ballongkateter (rushkateter) Jag får lite mera ont och går upp och går lite. Till slut får jag ganska ont och sammandragningarna kommer ganska tätt så en barnmorska förselår lite "värktabletter" och jag tackar ja.
Jag tror jag hann duscha här en gång också.
Jag tror dock det gjorde att allt försvann för sen hade jag inte lika ont.
Sen var det dags för att sätta in rushkatern som ska göra att man öppnar sig till 3 cm och den gjorde så jävla ont. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Jag skrek rätt ut direkt " TA UT DEN" "NU" " JAG DÖR" och vid det här laget hade Daniel börjat få lite problem med att stå på bena.. han var rädd. Han grät nästan, han tyckte inte om att se mig ha så ont. Efter ungefär 20 minuter kommer barnmorskan in och jag skriker nu att "nu fan tar du ut skiten" "jag står inte ut mera" och precis när hon skulle ta ut den så lossna den av sig själv och jag var nu öppen 3 cm .. äntligen lite framsteg. Under hela förlossningen hade personeln en noga uppsikt över Oliwer och hur han mådde. Så under många stunder så satt jag fast med CTGn.
Men sen så hann jag duscha en gång till och gå runt i korridoren med gåstolen. Fan va ont jag hade...
Sen minns jag inte mera, jag fick lustgas och jag tror att den har gjort att minnet har försvunnit lite.
Det sista jag minns är att jag ska börja krysta. Mamma berättade att när jag fick upp Oliwer på bröstet så sa jag bara " Min son, min son, titta det är min son"
21 h timmar låg jag inne. Hela 9 september och 50 minuter in på 10 september.
10 September 2009 00.50 blev jag mamma, till Oliwer.
Herregud jag har en son som jag ska få följa med under hans livsresa. Det är fortfarnade helt sjukt. Jag kan inte riktigt förstå hur jag kan ha fött en sån söt och fin människa.
Förlossningsberättelse
tänkte skriva ihop min förlossningsberättelse i detta inlägg så vi får se hur det går =)
Allt började såhär...
Jag vaknade klockan 03.40 den 9 september av att jag läckte något, jag trodde det var kiss eller något liknade som att jag hade varit inne den 7 september med vad jag trodde var vattenavgång så att det var något fostervatten trodde jag inte men det var tillräckligt mycket för att jag ville ställa mig upp och tända lampan för att titta hur det såg ut i sängen. Jag kände att när jag ställde mig upp så rann det längst benet något och när jag tände så såg jag en blodfläck stor som ett A4 papper i sängen. Jag blev livrädd och skriker till daniel, jag blöder jag blöder och så helt plötsligt så forsar det ut ännu mera blodblandat utspädd vätska..det forsar ut i flera omgångar så hela rummet är fullt av blodblandat något. Daniels mamma kommer in i rummet och säger att det är fostervattnet och att jag ska ringa till förlossningen. Jag ringer dit och blir ombedd att komma in genast. In i en taxi och iväg till sjukhuset. Klockan 04.00 är vi framme och jag skrivs in direkt. Här är det ingen tvekan om att jag ska föda barn inom några "dagar" timmar.
Det gör en undersöknig och konstaterar att det var mitt fostervatten som gått och det gör ett ultraljud också för att vara säkra. Hon som undersöker hittar ingen hinna så det var mitt fostevatten helt enkelt men det hittar inte varför jag blöder så jag hamnar på fasta ifall jag skulle behöva göra ett kejsarsnitt. Det var oroliga för att min moderkaka hade lossnat eller något liknade men efter ultraljudet kunde det uteslutas. Jag fick ändå inte äta något på flera timmar och inte dricka heller vilket sög. Under tiden var jag jätte orolig för Oliwer, man ska inte blöda. Det är inte normalt och alla olika tankar hann hamna i mitt huvud under dessa timmar av ovisshet.
Jag fick sitta med CTG ett X antal gånger för att se hur Oliwer hade det i magen och han hade det bra som tur var.
Det fortsätter rinna blodblandat fostervatten från mig och det gjorde det ända fram till själva förlossningen också.
09.57 kommer läkaren in och undersöker mig, är bara öppen för fingret och det beslutar för att sätta igång mig.
Jag får en minprostingel inkört i underlivet på mig för att mjuka upp allt där inne. Jag börjar få värkar.
12.05 Har jag kraftiga värkar så jag får alvedon och dexofen för smärtan vilket gör att värkarna avtar enligt mig.
14.15 Prover jag en tensapparat som jag genast INTE vill ha, det hjälpte inte ett piss. Var bara irriterande. Jag vill hellre prova duscha vilket jag gör. Men ush nu har jag även ont av mina värkar.
16.45 Värkar med 4-5 minuter mellanrum men inte starka nog för jag är fortfarande öppen 1,5 cm men lite mera mjuk. Nu är jag inne i andra delan av min igångsättning, det sätter in en rush-kateter som är som en ballong som ska göra att man öppnar sig till 3 cm för att sedan kunna sätta dropp. USH säger jag bara..fy fan va ont det gjorde. Jag trodde jag skulle dö. Jag bad att få ta ut den efter 1 minut men jag stod ut till 17.20 då barnmorskan ska ta ut den så lossnar den av sig själv och jag är öppen 3 cm YESSSSS
Fortfarande blodigtfostervatten avgångar.
18.36 Nu börjar jag få ont och nu så kommer min vän LUSTGASEN, den var så mysig.
18.55 Kopplar det mig till syntocindroppen. Sista delen av igångsättningen. Nu jävlar fick jag värkar.
19.45 Är jag öppen 4 cm
21.40 Har jag täta värkar 1-2 minuter i mellan, det väljer att sänka syntocindroppen lite.
Nu orkar jag inte mycket mera och ber om EDA eller skriker. Jag som aldrig trodde jag skulle ta den bedövningen men efter den där rush-katetern så ville jag ha den.
Det stänger även av syntocinen och nu får jag egna värkar. Min kropp börjar jobba och värkarna blir starkare och starkare allt efter detta var av min egen kropp.
22.00 Fick jag EDA. HJÄLPTE INTE, var bara halft bedövad på ena sidan.. vänster sida. Kända av alla värkar och smärta på höger sida.
22.50 Öppen 5-6 cm. Nu sätter det en skalpelektrod på Oliwer huvud för att han verkar sova efter EDA`n.
23.33 Är jag öppen 7 cm och jag har bra tryck i värkarna. Det börjar hända saker.
Nu är det 10 september så jag fick ingen 090909 bebisen men det sket jag i.
00.20 Tycker jag att börjar trycka på ordentligt.Hans huvud är strax ovan bäckenbotten. Jag har krystkänslor.
00.32 Får jag krystvärkar. Äntligen.
00.50 Kommer Oliwer Axel Daniel till världen och läggs upp på mitt bröst. Han skriker direkt. Daniel klipper navelsträngen. Det sprutade blodblandat fostervatten över hela barnmorskan fick jag återberättat efteråt.
01.02 Moderkakan utkrystas.
Så det är min kanske tråkiga förlossningsberättelse. Men det är så den var. Inte alls som jag hade tänkt mig. Jag fick inte ens bada. Jag tog EDA och Daniel klarade inte ens av att vara med under hela förlossningen. Så min förlossning var sådär enligt mig. Men jag fick en underbar son på 3540 gram och 50 1/2 cm lång. Han var så vacker. Han är vacker fortfarande :)
KRAM
Jag är 20 årig tjej med mål i livet.